emmajahapp

Karlfeldts dikt ”Dina ögon äro eldar” skulle jag beskriva som en kärleksdikt. Han skrev denna dikt till en kvinna vars närhet skulle kunna sätta hans känslor i brand. Hans själ följer henne var hon än går och den sätter sig fast i henne lik kåda. Hans nerver är spända så fort han tänker på henne och detta jämför han med en fiol. Han säger att ”En fiol jag är med världens alla visor i sin låda/ du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.”. Han menar alltså att han är öppen för alla förslag som hon att ge och han anpassar sig efter dessa förslag. Hon kan alltså spela på honom hur hon vill för han kommer alltid att ge den ton hon vill höra tillbaka. I det sista stycket uppfattar jag det som att Karlfeldt ville beskriva ett bemötande de haft en gång i tiden men nu längre det inte existerar. ”Till det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna”, beskriver han det sista av henne efter deras akt. Efter detta lämnar dem varandra. Hon var den sista kvinna som föll för hans yngre skönhet men still hans kärlek för henne finns kvar.

Jag tycker denna dikt var väldigt djupgående med tanke på Karlfeldts öppenhet. Han beskrev både hans tankar och känslor med exempel som den syftade kvinna kunde ha nytta av. Enligt mig, tycker jag att man måste känna en sådan brinnande känsla till någon eller något annat på riktigt för att man ska kunna skriva en text som denna. Därför känner jag mig nästan berörd själv när jag läser denna dikt eftersom att det känns som att den är skriven om mig och anledningen till att jag känner denna känsla är på grund av att Karlfeldt hade denna känsla när han skrev dikten vilket gör att den får en utstrålning och en berörande känsla när man läser den.

Stagnelius verkar se döden som någonting underbart att komma till. En härlig plats under jorden som han med nöje vill sluta samband med. Efter alla missöden på jorden vill han utan tveka säga farväl och bli till aska. Utan tveka att lämna Gud, som har gjort honom besviken, kan han med utan rädsla överlämna sig själv till döden. Han beskriver sin död som en plats under marken, ett hem där gräset är hans gardiner. Han förklarar för döden att när han väl lämnat denna hemska värld ska ha alltid förbli ett med döden. Han ser på döden tvärt emot vad jag gör. Jag kan inte med ord beskriva min rädsla till ovetande platser. Jag har ingen aning om vad jag ska tro eller tycke när jag sagt farväl till min underbara plats som jag tilldelats på denna jord. Jag skulle aldrig med tvekan tacka nej till att någonsin dö. Det konstiga däremot att jag finner denna text intressant och jag vill läsa den om och om igen för att verkligen förstå Stagnelius syfte med denna text. Efter många omläsningar kan jag säga att jag tror han är besviken på sig själv, på människan som har tagit sin plats på denna jord och förstört dess betydelse till att finnas. Det är han, människan, som har gjort världen till den är idag. Han skäms över att det han gjort som delmänniska till denna värld. Till och med Gud har övergett honom och han vet själv att han förtjänar sitt liv tillsammans med döden. Därför tycker inte jag att denna dikt kvalificeras som en kärleksförklaring till döden. Jag upplever den mer som en hälsning till döden och en övertygelse för sig själv om varför han förtjänar detta slut.

Jag tror att Stagnelius såg ner på sig själv och sitt liv. I alla fall det liv han åstadkommit tillsammans med oss andra människor på denna jord. Han har en sådan stor ångest över livet att han väljer att överge det och överlåta sig själv till döden. Gud är besviken på vad vi gjort med hans skapelse och Stagnelius förstår vad han ska göra. Eftersom han är så besviken på sig själv säger han farväl utan rädsla eller någonting annat i åtanke. För att bevisa för Gud att han skäms över det han gjort och för att få förlåtelse överlämnar han sig själv till andra sidan. Han väljer att lämna denna förstörda planet som vi själv har åstadkommit. Denna känsla får jag främst när jag läser […] när fasor den blodade jorden bebo. Istället för det fina och underbara som Gud en gång skapat har vi svikit honom och vi har förvandlats till fasor som förstör vår planet. Vi blodar ner den med allt ont och ser inte det underbara någon har gett oss, förutom Stagnelius.

”Pälsen” är en novell som är skriven av författaren Hjalmar Söderberg. Den handlar om en man som heter Gustav Henck som är en doktor. Själva texten utspelar sig under en juldag för länge sedan, på den tiden då man transporterade sig med häst och vagn. Doktor Henck har aldrig tidigare känt en sådan lycka som han gjorde i denna novell, på grund av en päls. Henck var på väg till sin kompis Richardt för att låna pengar. Richardt som var en rik man hade råd att bära en varm päls om dagarna, vilket Henck inte hade. På väg till Richardt så råkade Henck av misstag bli påkörd av en passerande häst med vagn. Detta resulterade till att Hencks rock gick i trasor och när han väl anlände till Richardt påpekade han detta. Han sa att Henck inte kunde gå omkring som han gjorde och lånade istället ut hans päls tillsammans med de pengar han hade lovat. Henck som var kritisk till sitt liv intalade sig själv att allt skulle bli bättre nu när han hade denna förtjusande päls. Detta på grund av att hans frus mottagande av Richardt tidigare var en aning negativt förändrades när han köpte en päls. Eftersom att hon hade förändrat sin syn på Richardt måste hon även ändra sin syn på Henck. När han väl kom hem full av energi och förhoppningar bemöts han av sin fru med en kyss i nacken. Hon säger även ”Gustav är inte hemma ännu”.  Henck som har längtat i åratal efter detta bemötande ignorerar det hon nyss sagt och uppskattar istället det hans fru nu har gett sig in på. Henck hade alltså rätt i att hans fru förändrade sin syn på Richardt när han köpte pälsen men han märkte inte att de hade en kärleksaffär. Hencks fru trodde alltså att Richardt hade tittat förbi medan Henck var ute på julklappsärenden. Sedan under julaftonen tackade sin gode kamrat för den dit de haft och han tackar även hans trohet till sin fru eftersom att han under ett fåtal dagar kommer att gå bort.

Slutet i denna berättelse kan jag tolka på två olika sätt. Antingen uppfattade inte Henck det hans fru sa om att Gustav inte hade kommit hem än, eller så ignorerade han det bara och njöt utav den tid han hade med sin fru. Han skulle trots allt gå bort inom de närmsta dagarna och uppskattade de närmsta som han trots allt hade istället för att dra upp någonting som skulle gör alla hans närmsta upprörda.

Själva pälsens syfte i texten uppfattar jag som en symbol till ”kläderna gör mannen”. På ett eller annat sätt förändras synen av en man, hans förmögenhet, hans vardag och hans yrke efter de kläder han bär. Själva pälsen i detta sammanhang skyddade de rika mot kölden och pälsen gav dem självförtroende. Ett exempel på detta som jag hittar i texten är när Henck är på väg till Richardt och känner sig enormt negativ till livet. Han vet bestämt att han kommer att avlida och han hoppas på att få göra det innan januari månad för att slippa betala livsförsäkringen. När han sedan bär pälsen känner han sig genast piggare och mer positiv till sitt liv, han kanske inte kommer att dö. När han sedan kom in till hemmet och tog av sig pälsen tackade han farväl utan någon helst tanke till att han möjligtvis kan överleva. Hans självförtroende som pälsen gav honom i texten kan även ha varit anledningen till att han ignorerade det hans fru sa när han kom hem igen efter besöket hos Richardt. Anledningen till att han inte lyssnade på vad hon sa var på grund av att en ståtlig man som Henck, med en prydlig päls, kan inte ha en fru som är otrogen mot honom. Även hans självförtroende gällande pengar ökade. Innan bekymrade han sig för att inte ha råd till julhandeln och hans trasiga rock. När han sedan tog på sig rocken funderade på att själv köpa en rock på krita.

Jag uppfattar det som att texten riktar in sig under slutet av 1700-talet till början av 1800-talet. Detta på grund av att Henck blev påkörd av en häst med vagn. Efter en snabb Google sökning så hittade jag grundfakta om att de första bilarna tillverkades i mitten av 1800-talet så därför denna slutsats om tidsepoken. Självklart kan vi än idag transportera oss med häst och vagn med när Hencks rock gick sönder var den en dam som uttryckte sig om att vilja sy denna rock vilket jag uppfattade som att under denna tid var det vanligt att laga trasiga kläder, till och med sy egna. Eftersom att Hencks rock var så pass trasig att han inte fick använda den för sin gode vän Richardt borde vi i ett liknande läge idag bara slänga den och inte försöka sy ihop den igen. Även anledningen till att Henck och hans fru gifte sig var på grund av att hon var fattig och såg ut att behöva en man som Henck, utan kärlek inblandad. Han var till och med skeptisk till att någonsin kunna förföra henne, att hon ens tyckte om honom. Idag gifter vi oss för kärlekens skull, inte för att vi har ont om pengar.

"En kärleksvisa" är en dikt som är skriven av Gustav Fröding. Den handlar om att han drömmer om att istället för att köpa till sig kärleken ska den komma av sig självt. ”Sjung vackert om kärlek ändå” skriver han, jag tror han vill berätta att även fast folk inte tar lika seriöst på kärleken som de borde ska vi ändå, vi som kan, ha ögonen öppna för att äkta kärlek kan uppstå utan att pengar är inblandade. Tyvärr är samhället, som jag uppfattar det, under den här tiden inte lika enkel som den är idag eftersom att denna typ av kärlek endast kunde köpas, som även Fröding nämner i dikten: ”För mig var ej annan att få”. Eftersom att han inte kunde få kärleken på det sätt han drömde om gick den heller inte i uppfyllelse.

Hur galet det än kan tyckas låta skulle jag vilja berätta för Fröding att trots folks påfrestande komentarer om hur livet ska vara och hur samhället påverkar människors val i alla tider hade jag bett honom att bortse från dessa ”lagar” som talar om hur kärleken är. Jag hade bett honom att bevisa för de som nekar och påstår något annat, att kärlek är ingenting som någon någonsin kan byta ut mot någonting som pengar. Jag hade bett honom att bevisa för någon att uppleva kärlek är den bästa känslan som man kan känna. Troligtvis hade Fröding varit positivt inställd till det jag sagt till honom eftersom att, enligt hans dikt, verkar det som om han ville uppleva kärleken utan att behöva köpa den. Han säger även att som dröm var den vacker, och varför skulle Fröding tacka nej till att få försöka uppleva denna dröm i det verkliga livet?

Vad som har hänt i texten ”Ett halvt ark papper” som är skriven av August Strindberg finner man genom att läsa mellan raderna. Han ska flytta ut från sin lägenhet som han bott i med sin fru. Under två års tid har det funnit varandra, han och Alice. Troligtvis i kyrkan eftersom att på det ark papper han läser ifrån står det ett psalmnummer under Alices namn. Redan här berättar Strindberg att Alice var namnet på mannens fru, inte är, vilket jag kan tolka som att hon inte finns vid livet längre. Efter uppfattar jag det som att han har bytt bank, ingen stor betydelse i själva handlingen men detta hände under denna tid som han var tillsammans med Alice. På grund av att han var tvungen att lämna sin tidigare bank fylldes han av oro eftersom han inte längre kunna försörja frun och hemmet. Efter att ha hittat ett nytt arbete kan han återigen försörja sin fru och sig själv och dessutom gifta sig med Alice. Strax efter detta flyttar de in i lägenheten som mannen befinner sig i just nu. Detta märker jag på grund av att Strindberg nämner det i sin text. Efter in flytten och när allt är klart ska de gå på operan, varje söndag. Den bästa stunden i veckan. Efter detta läser han upp ett namn på en gammal vän. Detta namn är tyvärr överstryket och han berättar att denne man var väldigt lyckligt men efter ett tag kunde han inte längre bära lyckan och föll. Troligtvis hoppade han från en bro och drunknade, han reste väldigt långt bort. Efter detta inträffar en ännu hemsk händelse. Alice börjar bli sjuk. På anteckningspapperet är det skrivet ”Frun”, hon som bär en kappa och har ett trevligt inflytande. Jag uppfattade det som att det är en sjuksköterska som går till Alice som ligger i sängkammaren för att titta till hur hon mår eftersom att hon är gravid. När frun märker att Alice är på väg att föda tillkallar hon Doktor L. Doktor L är även den person som står under ”Frun” på listan. Under denna tid kommer hennes mamma förbi. Hon har tidigare hållit sig undan för att få låta de nygifta vara ifred men nu när hennes dotter har fött ett barn kommer hon förbi för att titta till henne. Under ”mamma” står det någonting om Apotek och Mejeribolaget. De börjar tappert leta efter någonting som kan få Alice att må bättre  eftersom att hon lider av tuberkelos. Jag uppfattar det som att eftersom att det stod i texten att på Mejeribolaget rekvireras mjölk, tuberkulosfri och om nu Alice nyss har fött ett barn behöver detta barn näring, som hon/han får genom mammans mjölk. Men eftersom att Alice lider av tuberkulos kan hon inte föda barnet på rätt sätt och det är därför dem tar kontakt med Mejeribolaget. Hos apoteket försöker de förmodligen hitta någonting som kan ge Alice en medicinering mot hennes sjukdom. Efter mycket letande men ingen förbättring ligger Alice till sängs var dag och huset får skötas på annat håll eftersom att mannen jobbar. Det som stod under detta på papperet vet jag inte eftersom att det som nu beskrivs i texten är att mannen börjar gråta och han kan inte längre läsa vad som står. Han beskriver han syn med hur ”han” såg i saltvattnet. Denne ”han” kopplar jag till vännen som var tvungen att resa långt bort. Hur han såg när han hade hoppat från en hög höjd, i min uppfattning en bro. Därefter stod det saker om en begravningsbyrå, en större och en mindre kista. Jag tolkar detta som att hans Alice nu har avlidit tillsammans med deras barn. Alice led av en sjukdom som jag tror smittade även barnet eftersom att det stod i texten, inte bara en kista, utan även en mindre. Han går ut från lägenheten, fortfarande stolt över att ha fått tillbringa dessa två år med den underbara Alice. Han har fått delat så mycket med henne, både lyckliga och tragiska minnen.

Anledningen till att jag tror att Strindberg var att välja ett sådant sätt att skriva en text genom att utgå ifrån en punktlista tror jag är på grund av att då måste läsaren läsa och förstå varenda mening för att sedan kunna förstå sammanbörden i texten. Eftersom att handlingen beskrivs under en kort tid, i detta fall en två års period  förklarades detaljerat under nästan 600 ord. Anledningen till att jag kan säga att handlingen var detaljerad i detta fall är på grund av att jag som läsare blev tvungen att läsa mellan raderna för att förstå karaktärens känslor och tankar. Jag blev även tvungen att sätta mig in i handlingen på ett annorlunda sätt än vad jag behövde göra i boken ”Thérèse Raquin”. Detta gjorde att även jag blev lite rörd efter att ha förstått sammanbörden i texten.

Jag får uppfattningen att Strindberg inte alls var kritisk mot äktenskap, tvärt om, han uppskattade detta påhittade äktenskap genom att visa respekt till fruns bortgång genom mannens medlidande. Men ändå att han var glad över att han fått spenderat två år med henne. Han fick som sagt uppleva lycka under denna period med en kvinna som han inte skulle kunna tänkas byta ut mot någon annan. Han tog även med sig denna livshistoria som var uppskrivet på ett papper med sig i bröstfickan vilket jag tolkar som att han vill ha med sig Alice och denna två års period i tankarna resten av livet.

För att presentera författaren och boken lite kortfattat kan jag säga att det är Émile Zola som har skrivit denna bok. Han är en av de mest kända författare i Frankrike och han räknas som naturalismens främste man. Boken är det mest kända värk som Zola har gjort och den utspelar sig i Frankrike och var, enligt Zola själv, ett vetenskapligt experiment. Genom att studera den psykologiska delen av människan och överföra informationen till en roman blev han ”fadern” till naturalismen.

Nu har jag snart läst ut boken och jag finner den väldigt innehållsrik och intressant. Framförallt när man tittar på karaktärernas utveckling under bokens gång. Den karaktär som jag personligen tycker har utvecklast mest är Thérèse hon själv. I början av boken var hon kallt och uttryckte sig aldrig gällande känslor eller tycke. Hon lyssnade på vad hennes mamma hade och säga och löd det hon blev tillsagd till att göra. Efter att sedan ha träffat Laurent och inlett en kärleksaffär med honom utstrålade hon energi och blev allt mer och mer personlig. Jag själv såg henne på ett helt annat sätt, även Laurent. Tidigare i boken när Laurent och Thérèse nyss träffats tyckte han att hon var ful. Efter det att deras kärleksaffär hade inträffat såg han henne som vacker, nästan bedårande. Därför tycker jag att det var under denna period som Thérèse förändrades som mest. Allt mer som tiden gick och hennes riktiga man, Camille, blev mördad gick Thérèse tillbaka till sitt kalla, gamla jag. Hon var, enligt Laurent, inte lika attraktiv längre, utseendemässigt. Detta fick mig som läsare att känna skuldkänslor över att Thérèse hade accepterat att Laurent mördat Camille.  Detta tror jag även att Zola vill uttrycka när han beskriver handlingen på detta sätt, att Thérèses förändringar är så pass drastiska att till och med läsaren får skuldkänslor. Jag tycker att Thérèses förändring ändå har funnits inom henne hela tiden. I början av boken beskrev Zola Thérèses tankar, dem var livfulla och hade energi. Dessa tankar släpptes bara lös när hon träffade Laurent och försvann sedan helt efter Camilles bortgång. Personligen tycker jag att Thérèses personlighet var bäst i början när hon fick vara mystisk men ändå lycklig inombords istället för att tänja på gränserna och ha ingenting än ångest bärande med sig.

Camilles förändring under bokens gång var väldigt snabb eftersom att han dog i mitten utav den. Trotts denna korta tid fick jag ändå en känsla om hur han som person förändrades. Från början till att han var 20 år behandlades han som en sjuk pojke och gjorde det hans mor bad om, lik Thérèse. Ända skillnaden mellan Camille och Thérèse från början var att Zola beskrev hur Thérèse kände men inte hur Camille kände. Detta gjorde att jag som läsare uppfattade Camille som en känslorlös killa som var svag. Han hade inte mycket till livsglädje eftersom att jag inte visste vad han ville göra. För att ta ett exempel mot Thérèse var att hon blev som sagt behandlad på samma sätt men jag visste att hon ville springa runt på ängarna för hon var full av energi. Jag märkte Camilles förändring först när han bad om att flytta till Frankrike. Det var nu han kom med en egen åsikt och vad han ville göra i sitt liv. Detta fick mig att ge honom en egen personlighet som en kille med en framtid till att uppnå hans dröm. När han sedan dog fick jag som sagt skuldkänslor och dessa försäktes på grund av att jag hade ”lärt känna” Camille utifrån hans nya personlighet.

Fru Raquin har jag fortfarande inte märkt någon förändring av. Hon inledde boken med att försörja sina barn med all kärlek hon kunde dela med sig av. Hon lyssnade på dem och förstod dem. När Camille sa att han ville flytta till Frankrike på grund av att han ville ha ett jobb som alla andra lyssnade hon på honom och gjorde det hennes modersinstinkter sade. Hon lät honom flytta dit, tillsammans med henne och Thérèse. Eftersom att fru Raquin fortfarande är mamman som beskyddar Camille och Thérèse har jag samma syn på henne som innan de flyttade. Även när hon träffade sin gamla granne och Camilles arbetskamrat välkomnade hon dem med kärlek, precis som hon gjorde mot Camille och Thérèse i början. Det ända känslofallet hon gjorde under bokens gång var när Camille dog, men eftersom att Camille var hennes son som hon älskade över allt annat är detta såklart förståeligt att hon ligger till sängs. Därför tycker inte jag att hennes personlighet förändrades minst i bokens gång.

Jag vill även ta upp Laurents förändring, även fast han inte var med i början av boken. Jag fick från början det intryck att han är en självisk man som gjorde allt för att själv bli nöjd. Till en början när han beskrev hur han bedrog sin pappa en tid tillbaka till att i själva verket döda Camille för att få Thérèse för sig själv. Han fortsatte att vara självisk efter Camilles död genom att attraheras av en nakenmodell och strunta helt i Thérèse, när hon ändå var anledningen till att han mördat Camille. Han infattade så mycket hat till boken att jag ibland ville sluta läsa. Detta på grund av att Zola som sagt skrev inom naturalismen och hade väldigt epokmärkande drag som framförallt belagdes hos Laurent. Dessa beskrivningar om hur han älskade med Thérèse till att på ett groteskt, förklarande sätt kastade Camille i vattnet för att dö. Som sagt, en bok som är skriven i ett naturalistiskt perspektiv döljer ingenting för verkligheten. Detta gjorde Zola, som jag märkte, genom att beskriva Laurents handlingar på det sätt han gjorde.

Jag har nu läst fram till kapitel fyra i min bok och redan nu har jag några tankar om vad som skulle kunna hända längre fram i boken. Detta på grund av att Zola, författaren, beskriver de olika karaktärernas tankar och viljor väldigt tydligt. Jag känner nästan som att jag får en inbjudning till att själv fortsätta berätta boken efter hur jag själv tror att den kommer fortsätta. Ett exempel på att Zolas beskrivningar är väldigt tydliga är att en utav de nämna karaktärerna i boken, som är sjuk, har hittills behandlas under omsorg och försiktighet men han nämner nu att han vill flytta till en storstad för att få sig ett arbete. Zola beskriver även tankarna hos denna pojkes mamma, hur ska denna pojke klara sin sjukdom när jag avlider?

Denna pojke har även en kusin som Zola har valt att presentera. Hon blev tillförd samma liv som denna sjuka pojke på grund av hennes egen mamma gick bort. Även fast denna flicka inte var sjuk blev hon behandlad som det ändå av hennes nyblivna mamma, pojkens mamma. Den lilla flickan gör de hennes nya mamma ber henne göra, men ändå, enligt Zolas beskrivningar, har hon en vilja av att hoppa runt och leka som alla barn vill göra. Ända skillnaden är att hon inte gör det.

Zola bygger upp stämningen i boken genom att han förklarar karaktärernas tankar och avslutar där. Detta får mig som läsare att vidare tänka ut en fortsättning om vad och hur de olika karaktärerna kommer att göra senare i boken. Detta gör att jag vill fortsätta läsa för att se om mina tankar passar in med Zolas.

Olika författare bygger upp inehållet i deras böcker på olika sätt och det första inblicket man får av en författare är när man läser det allra första kapitlet i respektive bok. Denna bok, Thérèse Raquin, inleds med meningarna:

I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du Pont-Neuf, ett slags smal, mörk, korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med gulaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettas en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen, är svart av smuts.

Dessa tre, långa meningar representerar bokens första stycke som beskriver hur denna gränd, kallad ”passage du Pont-Neuf”, ser ut. Den fortsatta beskrivningen omfattar grändens utseende och vad som försegår där, dagar som nätter. Beskrivningarna leder till en dörr med röda bokstäver som bokstaverar namnet Thérèse Raquin. Dessutom presenteras två butikskvinnor, lite mer grundgående än de andra personer som presenteras. Dessa två kvinnor, lik flera andra i denna gränd, har en butik i passage du Pont-Neuf. Hur deras liv ser ut längre in i denna bok vet jag inte. Jag vet heller inte om dessa personer kommer att tas upp senare. Detta kommer att bero utifrån hur Zola har valt att bygga upp sin berättelse.

Den svenska bokens omslag