Till Förruttnelsen
Stagnelius verkar se döden som någonting underbart att komma till. En härlig plats under jorden som han med nöje vill sluta samband med. Efter alla missöden på jorden vill han utan tveka säga farväl och bli till aska. Utan tveka att lämna Gud, som har gjort honom besviken, kan han med utan rädsla överlämna sig själv till döden. Han beskriver sin död som en plats under marken, ett hem där gräset är hans gardiner. Han förklarar för döden att när han väl lämnat denna hemska värld ska ha alltid förbli ett med döden. Han ser på döden tvärt emot vad jag gör. Jag kan inte med ord beskriva min rädsla till ovetande platser. Jag har ingen aning om vad jag ska tro eller tycke när jag sagt farväl till min underbara plats som jag tilldelats på denna jord. Jag skulle aldrig med tvekan tacka nej till att någonsin dö. Det konstiga däremot att jag finner denna text intressant och jag vill läsa den om och om igen för att verkligen förstå Stagnelius syfte med denna text. Efter många omläsningar kan jag säga att jag tror han är besviken på sig själv, på människan som har tagit sin plats på denna jord och förstört dess betydelse till att finnas. Det är han, människan, som har gjort världen till den är idag. Han skäms över att det han gjort som delmänniska till denna värld. Till och med Gud har övergett honom och han vet själv att han förtjänar sitt liv tillsammans med döden. Därför tycker inte jag att denna dikt kvalificeras som en kärleksförklaring till döden. Jag upplever den mer som en hälsning till döden och en övertygelse för sig själv om varför han förtjänar detta slut.
Jag tror att Stagnelius såg ner på sig själv och sitt liv. I alla fall det liv han åstadkommit tillsammans med oss andra människor på denna jord. Han har en sådan stor ångest över livet att han väljer att överge det och överlåta sig själv till döden. Gud är besviken på vad vi gjort med hans skapelse och Stagnelius förstår vad han ska göra. Eftersom han är så besviken på sig själv säger han farväl utan rädsla eller någonting annat i åtanke. För att bevisa för Gud att han skäms över det han gjort och för att få förlåtelse överlämnar han sig själv till andra sidan. Han väljer att lämna denna förstörda planet som vi själv har åstadkommit. Denna känsla får jag främst när jag läser […] när fasor den blodade jorden bebo. Istället för det fina och underbara som Gud en gång skapat har vi svikit honom och vi har förvandlats till fasor som förstör vår planet. Vi blodar ner den med allt ont och ser inte det underbara någon har gett oss, förutom Stagnelius.
