emmajahapp

Nu har jag snart läst ut boken och jag finner den väldigt innehållsrik och intressant. Framförallt när man tittar på karaktärernas utveckling under bokens gång. Den karaktär som jag personligen tycker har utvecklast mest är Thérèse hon själv. I början av boken var hon kallt och uttryckte sig aldrig gällande känslor eller tycke. Hon lyssnade på vad hennes mamma hade och säga och löd det hon blev tillsagd till att göra. Efter att sedan ha träffat Laurent och inlett en kärleksaffär med honom utstrålade hon energi och blev allt mer och mer personlig. Jag själv såg henne på ett helt annat sätt, även Laurent. Tidigare i boken när Laurent och Thérèse nyss träffats tyckte han att hon var ful. Efter det att deras kärleksaffär hade inträffat såg han henne som vacker, nästan bedårande. Därför tycker jag att det var under denna period som Thérèse förändrades som mest. Allt mer som tiden gick och hennes riktiga man, Camille, blev mördad gick Thérèse tillbaka till sitt kalla, gamla jag. Hon var, enligt Laurent, inte lika attraktiv längre, utseendemässigt. Detta fick mig som läsare att känna skuldkänslor över att Thérèse hade accepterat att Laurent mördat Camille.  Detta tror jag även att Zola vill uttrycka när han beskriver handlingen på detta sätt, att Thérèses förändringar är så pass drastiska att till och med läsaren får skuldkänslor. Jag tycker att Thérèses förändring ändå har funnits inom henne hela tiden. I början av boken beskrev Zola Thérèses tankar, dem var livfulla och hade energi. Dessa tankar släpptes bara lös när hon träffade Laurent och försvann sedan helt efter Camilles bortgång. Personligen tycker jag att Thérèses personlighet var bäst i början när hon fick vara mystisk men ändå lycklig inombords istället för att tänja på gränserna och ha ingenting än ångest bärande med sig.

Camilles förändring under bokens gång var väldigt snabb eftersom att han dog i mitten utav den. Trotts denna korta tid fick jag ändå en känsla om hur han som person förändrades. Från början till att han var 20 år behandlades han som en sjuk pojke och gjorde det hans mor bad om, lik Thérèse. Ända skillnaden mellan Camille och Thérèse från början var att Zola beskrev hur Thérèse kände men inte hur Camille kände. Detta gjorde att jag som läsare uppfattade Camille som en känslorlös killa som var svag. Han hade inte mycket till livsglädje eftersom att jag inte visste vad han ville göra. För att ta ett exempel mot Thérèse var att hon blev som sagt behandlad på samma sätt men jag visste att hon ville springa runt på ängarna för hon var full av energi. Jag märkte Camilles förändring först när han bad om att flytta till Frankrike. Det var nu han kom med en egen åsikt och vad han ville göra i sitt liv. Detta fick mig att ge honom en egen personlighet som en kille med en framtid till att uppnå hans dröm. När han sedan dog fick jag som sagt skuldkänslor och dessa försäktes på grund av att jag hade ”lärt känna” Camille utifrån hans nya personlighet.

Fru Raquin har jag fortfarande inte märkt någon förändring av. Hon inledde boken med att försörja sina barn med all kärlek hon kunde dela med sig av. Hon lyssnade på dem och förstod dem. När Camille sa att han ville flytta till Frankrike på grund av att han ville ha ett jobb som alla andra lyssnade hon på honom och gjorde det hennes modersinstinkter sade. Hon lät honom flytta dit, tillsammans med henne och Thérèse. Eftersom att fru Raquin fortfarande är mamman som beskyddar Camille och Thérèse har jag samma syn på henne som innan de flyttade. Även när hon träffade sin gamla granne och Camilles arbetskamrat välkomnade hon dem med kärlek, precis som hon gjorde mot Camille och Thérèse i början. Det ända känslofallet hon gjorde under bokens gång var när Camille dog, men eftersom att Camille var hennes son som hon älskade över allt annat är detta såklart förståeligt att hon ligger till sängs. Därför tycker inte jag att hennes personlighet förändrades minst i bokens gång.

Jag vill även ta upp Laurents förändring, även fast han inte var med i början av boken. Jag fick från början det intryck att han är en självisk man som gjorde allt för att själv bli nöjd. Till en början när han beskrev hur han bedrog sin pappa en tid tillbaka till att i själva verket döda Camille för att få Thérèse för sig själv. Han fortsatte att vara självisk efter Camilles död genom att attraheras av en nakenmodell och strunta helt i Thérèse, när hon ändå var anledningen till att han mördat Camille. Han infattade så mycket hat till boken att jag ibland ville sluta läsa. Detta på grund av att Zola som sagt skrev inom naturalismen och hade väldigt epokmärkande drag som framförallt belagdes hos Laurent. Dessa beskrivningar om hur han älskade med Thérèse till att på ett groteskt, förklarande sätt kastade Camille i vattnet för att dö. Som sagt, en bok som är skriven i ett naturalistiskt perspektiv döljer ingenting för verkligheten. Detta gjorde Zola, som jag märkte, genom att beskriva Laurents handlingar på det sätt han gjorde.